Wow.
Tänk att det ffinns människor som tycker att jag är "lätt snyggast", "jävligt snygg" och "sjukt söt", trots min dåliga hållning, stora näsa, buskiga ögonbryn och gluggen mellan tänderna. Tack, det värmer. På riktigt värmer det.
I'm back.
Jag är tillbaka. Och jag måste skriva av mig lite, för jag har ingen att prata om allt med. Jag skulle hellre prata, men ingen vet ju nånting om nånting, och ingen kommer heller förstå nånting av det jag skriver, det kommer vara kryptiskt. Men det är bättre än ingenting.
Jag har varit tre veckor på gården i Rättvik. Det har varit underbart och jag har lärt mig massor och har lärt känna massor av fantastiska människor och jag har fått nya erfarenheter. Jag har vart med om saker. Jag har växt som människa. Man gör det där.
Jag grät igår. Jag grät av lycka över att någon hade sett mig. Jag hade mycket att säga, jag tänkte säga det idag, men det hann jag inte för när jag skulle göra det var personen borta. Det skulle inte sluta sådär, därför har jag hela dagen idag gått och tänkt och tänkt men jag kommer ingenstans. Det enda jag kommer fram till är att jag bara är så himla glad. Och tacksam. Tack! Jag hoppas verkligen att vi ses igen, annars vet jag inte vad jag gör.
Jag grät också över att jag hatar avsked. Jag hatar att behöva lämna alla de människor som har blivit som ens andra familj, de som vet mer om en än någon annan gör. De människor man har levt med 24 timmar om dygnet i tre veckor. Det är jobbigt som fan. Jag brukar aldrig gråta vid avsked, men igår pallade jag inte. Hela helgen var så perfekt, jag vet knappt något jag vill ändra på. Och alla sa så snälla saker och man blev aldeldes varm inuti och jag lever fortfarande på det. Jag kommer göra det resten av mitt liv. Och jag är rädd för vad som skulle hände om jag aldrig fick träffa er igen.
Jag är evigt tacksam för att ni finns och ni ska veta att ni betyder grymt mycket!
Tack för tre underbara veckor!
Jag har varit tre veckor på gården i Rättvik. Det har varit underbart och jag har lärt mig massor och har lärt känna massor av fantastiska människor och jag har fått nya erfarenheter. Jag har vart med om saker. Jag har växt som människa. Man gör det där.
Jag grät igår. Jag grät av lycka över att någon hade sett mig. Jag hade mycket att säga, jag tänkte säga det idag, men det hann jag inte för när jag skulle göra det var personen borta. Det skulle inte sluta sådär, därför har jag hela dagen idag gått och tänkt och tänkt men jag kommer ingenstans. Det enda jag kommer fram till är att jag bara är så himla glad. Och tacksam. Tack! Jag hoppas verkligen att vi ses igen, annars vet jag inte vad jag gör.
Jag grät också över att jag hatar avsked. Jag hatar att behöva lämna alla de människor som har blivit som ens andra familj, de som vet mer om en än någon annan gör. De människor man har levt med 24 timmar om dygnet i tre veckor. Det är jobbigt som fan. Jag brukar aldrig gråta vid avsked, men igår pallade jag inte. Hela helgen var så perfekt, jag vet knappt något jag vill ändra på. Och alla sa så snälla saker och man blev aldeldes varm inuti och jag lever fortfarande på det. Jag kommer göra det resten av mitt liv. Och jag är rädd för vad som skulle hände om jag aldrig fick träffa er igen.
Jag är evigt tacksam för att ni finns och ni ska veta att ni betyder grymt mycket!
Tack för tre underbara veckor!
Att bryta mönstret.
Idag är jag hemma i Falun för att fixa ett pass och hämta grejor.
Jag har varit hemma i ca. två timmar och jag är redan less som fan.
Jag orkar inte med det, man måste vara beredd på omvändningen, och det var jag inte, och är det inte.
Att komma från ett ställe med människor överallt som skrattar och stojar och lyssnar på musik och leker, till ett tyst hus- det är riktigt obehagligt.
Jag menar förstås inte att jag inte trivs hemma, bara det att jag inte vill vara här just nu. Jag vill vara bland mina vänner på gården.
När man kommer hem är det tyst, man har inget att göra och man blir lätt ledsen och upprörd över saker som händer runtom en. På stiftsgården lever man i sin lilla glasbubbla, utan nästan någon kontakt med omvärden.
Men det är nästan det som är det bästa av allt. Men sen när man kommer ut ur glasbubblan, då blir det en obehaglig chock. Jag vet inte hur jag ska uppföra mig.
Det kanske låter som en överdrigt, men jag menar det verkligen. Jag vet inte vad jag ska ta mig för.
Jag har varit hemma i ca. två timmar och jag är redan less som fan.
Jag orkar inte med det, man måste vara beredd på omvändningen, och det var jag inte, och är det inte.
Att komma från ett ställe med människor överallt som skrattar och stojar och lyssnar på musik och leker, till ett tyst hus- det är riktigt obehagligt.
Jag menar förstås inte att jag inte trivs hemma, bara det att jag inte vill vara här just nu. Jag vill vara bland mina vänner på gården.
När man kommer hem är det tyst, man har inget att göra och man blir lätt ledsen och upprörd över saker som händer runtom en. På stiftsgården lever man i sin lilla glasbubbla, utan nästan någon kontakt med omvärden.
Men det är nästan det som är det bästa av allt. Men sen när man kommer ut ur glasbubblan, då blir det en obehaglig chock. Jag vet inte hur jag ska uppföra mig.
Det kanske låter som en överdrigt, men jag menar det verkligen. Jag vet inte vad jag ska ta mig för.
