emmahu

Så imorgon bär det alltså av emot varmare länder. Jag känner mig kräkfärdig och är säker på att jag har feber och magsjuka och canser och ögoninflamation. Men när jag berättade detta för min mamma sa hon att det bara var resfeber att jag var nervös. Snacka om att bagatellisera mina problem. RESFEBER? NERVÖS? Jag? Är du galen, aldrig. Jag är bara helt övertygad om att detta är mina sista dagar hemma och att jag antingen komma dö i luften på väg dit, hem eller bli misshandlad av en galen spanjor. Men nejdå, resnervositet är det icke. (fan att jag skrev detta för nu känner jag mig dubbelt så säker, när jag har det arkiverat liksom).
Inatt drömde jag en mardröm om människor som föll ifrån en svävande skyskrapa mot marken- som aldrig kom. Man bara föll i all evighet, riktigt läskig dröm. Sådär så att det kändes i min mage flera timmar efteråt.
Jag tolkar det som en typ av profetsia, att vi kommer störta.

MEN NEJ! Nu får jag ge mig. Det ska bli riktigt kul och ingen kommer att dö. Jag kan flyga, jag är inte rädd. Jag kan flyga..

Vi ses om en vecka allesammans. Tills jag kommer tillbaka kan ni titta på dethär klippet asmånga gånger (minst en gång iallafall). Det är bara 22 sekunder långt och efteråt kommer du fnissa lite mer än du gjorde innan. 22 sekunder av ditt liv kan du lägga på dethär.



Tack David Batra för att du finns.
So long!

Påsken har firats, godiset är uppätet och min kropp är dubbelt så stor som i onsdags.
Men nu är det dags att blicka frammåt. Resan mot Spanien börjar på Onsdag.
Packningen är inte packad, ingenting är fixat och paniken infinner sig.
Vet inte ens när tåget går. Har ingen väska. Läxorna är inte gjorda.
Hjääälp!

Håkans nya är.. Bättre efter ett par lyssningar än efter den första. Men ingen höjdar-håkan.

Varför ska det vara så jäkla svårt att fokusera på det man ska göra? Jag ska skriva ett psykologiarbete. Inte lyssna på kvällspasset i p3, Inte titta på bolibompa, Inte spela guitarhero, Inte leta efter försvunna kläder, Inte äta lax. Inte knapra panodil.  Inte fundera på hurvida jag ska klä ut mig till en non-stop eller marsipankyckling på volleybollturneringen. Inte reflektera över dagens lektion i idrottspsykologi "VAD är det som bekymmrar er? Man ska inte låta saker ligga och irritera hela laget.... Blabla. Idrottspsykologi kallas det.". Inte äta kakor eller läsa tidningar. Inte fundera över vilket friskispass jag skulle ha gått på om jag skulle ha gått på friskis idag.
Defenitivt inte blogga.

Vad. väntar. jag. på?

Alltså. Vad är det som är så fantastiskt med Björn Gustafsson? Varför sitter jag med ett fånigt flin över hela ansiktet så fort jag ser honom? Det gör mig ingenting, men likförbannat vill jag veta vad som gör att jag och 4 mijoner till är fullkomligt besatta av honom. Det kanske är de blonda lockarna.. Eller dialekten.

Jag är inte den första och defenitivt inte den sista som postar detta klipp. Men titta på det. Man blir ju helt lycklig. Eurotechno är väldigt underskattat. Om du inte kommer på dig själv med sitta och le när du ser det vet jag inte vad som är felet. Du kanske inte är tjej, det kanske är en tjej-grej.



Tihihihi.

(jag vill bara tillägga att jag fullkomligt hatar den nya designen på bilddagboken.se. Jag var tvungen att logga ut pga. mitt vrede)

Jag hatar folk som ringer till en och berättar om saker som de gjorde när de var fulla och fnissar lite generat för att ge ett sken av att vara ångerfulla när de egentligen tycker att det är coolt som fan. Det behöver förresten inte ens vara på telefon, det kan vara face to face. Jag hatar hela principen. Jag finner inget intresse i att höra om andras fylle"misstag", det intresserar mig inte det minsta. Lika stark som jag hatar det ser jag inte varför folk väljer att berätta.
Berätta för mig vad som spelar roll, vad som betyder nått och vad som intresserar. Berätta inte vem du råkade hälla öl på eller vem du fick en cigg av.
Jag bryr mig inte.

Idag var en bra dag, det går bra nu.
Invigde min nya kjol, fikade, skämtade, frös. Köpte en present till Sammy. Fick demokratiarbete gjort.

Nu ska jag laga en hejdundrandes bra kårvstråganof. (Fråga mig inte varför, jag blev informerad om att göra det. Då gör jag det).

Jag gillar också klyschor. Gillar att höra att allt blir bättre med tiden och att det är insidan som räknas. Det får mig att känna mig bättre till mods. För min del får Idol-evelina säga att man är fin som man är hur många gånger som helst, för det behövs sägas. Troligtvis är även det en klyscha, att det behöver sägas. Men det är sant. 13-åringar som bantar måste få höra att de duger. Klyscha, men sanning. Det är det som är det fina med klyschor. De är sanna. Just nu kommer jag inte på en enda klyscha som inte stämmer. Det skulle väl vara det där med att dra täcket över huvudet. Men det är ingen riktig klyscha egentligen.

Fortsatte mitt arbetssökande idag. Stog på Icas lager medans Mats Andersson satte maten i fel strupe. Sedan gav jag honom papper och han sa att man vet aldrig. Läste lite.
- Är du Samuels syster?
- Ja, precis.
- Aha, då har jag koll på dig!

Det lönar sig att ha en känd storebror. Sen gick jag hem i grådiset och lyssnade på The Job med Elias. Passade ju bra med tanke på att den handlar om att söka jobb på Ica. Blev lite bättre till mods och fann tröst. Elias är allt bra att ha han.

Man trycker på nytt inlägg, fast man inte har någonting att skriva om. Skriva. Ingen bild att lägga upp.
Det är meningen att man ska skriva nått som förändrar världen och dess människor. Det vill man.
Får alla att tänka, få alla att bli lite vackrare än de redan var. Man ska skriva klyschor på ett nytt sätt, förklä dem så att de gör skillnad. Alla hatar klyschor. Alla älskar förklädda ord. Det gäller att säga dem på ett nytt sätt så att människor tar till sig. Få folk att bry sig. Få dem att prata och öppna och gråta. Få folk att förstå utan att prata.
Man vill göra skillnad, hjälpa till. Vara till hjälp, vara en vän, vara en vägg.
Men allt som kommer ut är bara massa krassa försök. Det blir aldrig så bra som man har tänkt sig, aldrig så vackert och skört och gråtfärdigt. Det blir inte ens ett försök värt att minnas. Bara massa ord som inte betyder någonting egentligen.

Som kronan på verket, grädden på moset och pricken över i:et har jag dragit på mig en trötthet som jag sällan har varit med om. Det var längesedan jag var såhär opepp.
Och ni vet detdär man säger om att dra täcket över huvudet och försvinna från världen utanför? Det funkar inte i verkligheten.
Gjorde en grillad macka och en hallonsmoothie för att muntra upp mig själv. Det funkade inte heller. Funderar på att sova hela helgen och se om någonting är bättre på måndag.

Psykologin kommer ta kål på mig.
Längtar till Maj.

Vissa dagar blir man bara matt på livet.
Ännu mer krångel med individuella valen, skoljobb som hopar sig och som man inte orkar ta itu med, don't drink and drive- diskussioner som man har gjort 1000 gånger förrut och som inte leder någnstans, springa runt på stan och söka jobb som jag egentligen inte vill ha, bli dissad av snäsiga medelålders damer, 2-timmars dansklass som man inte orkar gå på.
On and on and on...

Snälla muntra upp mig!

Jag skulle vilja lovprisa Administratören på våran skola, Carina Arén. Mycket beundransvärd människa.
För det första vet hon vad man heter. "Jaha, här kommer Emma och Lisa." Hur kan hon veta? Det är ändå runt 500 elever på kristinegymnasiet. Fortsättningsvis är jag evigt tacksam för att hon gav mig tillbaka min ipod när jag hade lyckats tappa bort den. Sen räddade hon mig ur min knipa med individuella valen. För att inte tala om alla gånger man har behövt låna en telefon eller en speciell penna, hon har allt! Och om hon inte skulle ha något så fixar hon det åt en.
Bra människa, bra.

På tal om individuella valen. Jag hade valt Den moderna musikens grunder och maskinerna (kanske världens längsta kursnamn) och Webbdesign. Eftersom det bara var 6 st elever som hade valt webbdesign och det krävdes 15 blev den inställd. Likaså fotografisk bild som jag hade både i andra- och tredjehandsval. Efter mycket om och men blev det tillslut DMMGOM (snygg förkortning om jag får säga det själv) , Körsång och Körkortsteori. Allt tillsammans med Lisa, såklart. Ingen kurs på gymnasiet utan Lisa. Iallafall så känns det bra. Är riktigt pepp för DMMGOM och körsång iallafall.

Nu ska jag äta och sen bege mig av till dansstudion. Mycket intressant inlägg detta blev (känn ironin), men jag har inte skrivit på så länge (för att vara i mina mått mätt) så jag var tvungen att skriva av mig lite.

/emma.