emmahu

Åh, ni skulle bara veta vad jag har varit duktig idag! Jag har flängt omkring och sprungit fram och tillbaka över hela stan, och nu är jag så trött att jag stupar, men jag är så stolt och nöjd så det går på ett ut. Har åkt buss, skrivit klart ett arbete, lämnat in ett annat, haft en diskussion på historian, pratat med två lärare om ett nytt arbete, åkt buss, tagit ett litet tag i en stor del av projektarbetet, löst ut ett paket, åkt buss, boxats, gjort stan, åkt buss, sjungit med kören, övningskört och skött bankärenden.

Jag nästan spricker av stolthet över att jag, världens slöaste och segaste människa, har åstakommit allt detta på en enda dag. Om det är möjligt är jag ännu stoltare över min bror, han har åstakommit ännu mer och han är bäst i världen idag och många andra dagar!

Vi är så produktiva.

Imorgon är det Fredag och phone me och jag har en väldans bra helg att se fram emot! Om jag inte somnar gott nu vet jag inte vad som är fel.

Jag har klippt mig idag. Det syns knappt nån skillnad, men det känns annorlunda och det är ju bra. Lite nytt ska det vara. Och för att mina 300 spänn inte ska kännas bortslängda intalar jag iallafall mig själv att det är en viss skillnad. Det är ju iallafall bra för håret att få bort det slitna! hehehe....
Har blåsor på fingrarna också efter basspelandet när vi komponerade vår nya låt på musiken. Det är roligt.

Om jag var du skulle jag lyssna på den här låten som är ganska bra fast Markus Krunegård pressar in så många ord som det är möjligt att sjunga på 5 minuter och 44 sekunder.

Som ett avslut på dagen tar vi en liten polaroidbild.



Härliga tider!

(Det är tur att man har vänner som säger rätt saker vid rätt tillfälle.)

Jag och min kära familj har just suttit och sett på Hyllningskonserten för Barack Obama, direkt från Washington. Det var mäktigt! Så mycket folk att man inte kan räkna och några av de största artisterna som finns samlade på en och samma plats. Och den första svarta presidenten var där. Pampigt som tusan. Nu är vi fyllda av the american spirit.

Ibland blir jag så avundsjuk på att allt är större i Amerika. På att politik i USA drar lika mycket folk till en plats som det bor människor i Sverige. Och på the American dream.
 På "one nation, under god, with liberty and justice for all", någonting att tro på.

Imorgon har jag min första körlektion. Nu är jag nervös!

Och det är sant. 

Häromdagen fick jag en extrauppgift av en lärare. Han frågade om jag var överbelastad och jag svarade att jag var underbelastad. Så jag fick en uppgift. Och jag blev glad! Jag tänkte "åh, vad roligt att få skriva ett arbete!".

Öh?

Det kallar jag underbelastad, när man blir glad över att få ett skolarbete. Kanske att vi inte har så mycket att göra i skolan? Kanske att vi inte har haft det på hela trean och jag börjar känna mig lite rastlös och kunskapstörstande?

Kanske.

Jag har nog drabbats av en sk. småstadstristess, den är större än någonsin förut. Sätt orka framför följande ord och du har min känsla som i en liten ask. Orka:

- Samma människor...
- Samma ställen...
- Samma busschaufförer...
- Samma kassörskor...
- Samma affärer...
- Samma hus, vägar, parker, gatlyktor och träd...

..som alltid.

För att förvärra saker ytterliggare spenderar jag den mesta av min vakna tid med att läsa bloggar av och med människor som verkar leva totalt glamourösa liv i storstäder och åker på resor till mina drömresmål och träffar människor som jag skulle vilja träffa. Och bor i Howlin' Pelles lägenhet i Brooklyn.

När man sitter här och läser om sånt och det enda man kan göra är att vänta på att träningen ska börja eller vänta på att ens syskon ska komma och underhålla en, då önskar man ibland att man egentligen var någon annan.

Vilken jäkla pissig dag. 

När jag igår publicerade världens längsta inlägg glömde jag en sak som också är ångestframkallande. Att om och när man väl bestämmer sig för vad man ska plugga kanske man inte får det eftersom man inte kommer in på programmet. Tillbaks på ruta ett alltså. Härligt!

Nu till annat! På blogg.se:s förstasida var den här listan över människor som deltar i let's dance:

Morgan Allning (Komiker)
Carl-Jan Granqvist (Krögare)
Isabella Löwengrip (Blondinbella)
Mojje Johansson (Barnprogramledare, musiker)
Hasse Aro (Programledare)
Kitty Jutbring (BB deltagare, programledare)
Linda Haglund (Friidrottare)
Magdalena Graaf (Artist, modell, författare)
George Scott (Boxare)
Magnus Samuelsson (Starkaste man)
Laila Bagge (Idoljury medlem)
Elisabet Höglund (Nyhetsankare)

Så sjunger man på studenten. Den låten har jag ända sen jag var liten förknippat med lycka och framtid. Nu är det inte långt kvar tills jag får sjunga den igen, till mig själv denna gång. Det är jag som har en ljusnande framtid! Det är bara det att nu när det äntligen är dags; studenten och det stora steget ut i livet, vill jag inte. Jag kommer inte överleva en dag utan skolan. Det är trots sina brister så perfekt. Man har sina rutiner som man följer och man känner till allt som händer och man trivs, trots allt, ganska så bra. Dessutom har jag den bästa klassen jag någonsin har haft! Jag vill inte skiljas från dem. När jag på nyårsnatten pratade om denna ångest med en vän som varit i min situation förstog jag dock att det inte är meningen att det ska vara lätt. Dessutom fick jag veta att det bästa man kan göra är att umgås så mycket som möjligt samt ta vara på den sista terminen tillsammans. Jag glömde bara att fråga hur man egentligen gör det.

Jag har dessutom min andra familj i skolan. Vi ses sju dagar i veckan, äter, handlar, åker på chartersemestrar och lever tillsammans. Jag står inte ut med tanken på att jag snart inte kommer kunna få min dagliga dos av Bräl-kramar eller känna på Lajsas smilgropar. Förhoppningsvis och troligtvis kommer denna vänskap inte ta slut bara för att skolan gör det. Risken är dock befintlig och då vet jag inte vad jag skulle göra. Det kommer säkert bli så att alla flyttar till Stockholm, London, Malmö, Barcelona och vaddetnuheter. Där skaffar sig alla nya vänner, relationer, fina utbildningar och jobb och glömmer så sakterligen bort att de en gång hade en vän som hette Emma Hulander. Hon sitter fortfarande kvar i Falun för hon hade ingen plan för sitt liv.

För det är en annan dålig sak med att ta studenten. Folk frågar hela tiden, allt mer frekvent, vad min plan är. "Vad ska du göra med ditt liv, då?". "Vad vill du bli då?". JAG VET INTEEE! Sluta fråga, jag får ångest och panik. Jag har inte utformat någon plan, jag har för många och inga idéer på samma gång. Jag är inte det minsta rädd för att jag inte vet vad jag vill arbeta med. Det kommer komma av sig självt, det vet jag, bara man har tålamod. Men vad gör man fram till dess? Och hur länge måste man vänta? Vart ska jag göra av mig själv? Hjäälp! Det är så skönt att bo här hemma, men det ser kanske lite konstigt ut när man är 30 och fortfarande in har lämnat boet. Jag skulle dö av att bo själv i en främmande stad, det är iallafall en sak jag har kommit fram till.

Jag vill ha studentveckan med allt vad den innebär. Fina kläder, totalt firande, uppmärksamhet, sommarlov, presenter, folk, bal och gärna fint väder. Sommarlov! Sen kan det väl räcka? Sen kan man väl få komma tillbaka efter 10 veckor och umgås och vara bekymmerslös? Inte? Nähä. För inte allt för länge sedan pratade vi om livskriser på psykologin. En av en människas många livskriser sker ofta när man tar ska sluta skolan. Jag har redan kommit in i den. (Glöm ej att man har ensamrätt på sina kriser).

Jag är sjuk och det är inte så jättekul efter ett tag. Speciellt inte när allt man vill är att gå ut i den kristallklara luften och promenera och åka skridskor och skidor. Man tröttnar liksom på att sitta inne efter några dagar. En sak som är bra med att vara sjuk är att det legitimerar att man ser på hur mycket TV och film som helst. Men tillochmed jag tröttnar på det med efter ett tag. Och imorgon början skolan igen och denna nästan tre veckor långa helg kommer till sitt slut. Förutom sjukdomarna har det varit en förträffligt bra helg på alla sätt och vis. Men nu börjar den sista vårterminen i hela mitt liv och jag är livrädd.

Kanske världens bästa video.

Jag har blivit sjuk igen. Förkylningar kan dra åt pipsvängen tycker jag. Sitter här i mina myskläder och en stor sjal och känner mig sloig.

Det är 2009 ffs! Hur härligt och nervpirrande känns inte det på en skala? Jag är hoppfull!