emmahu

Imorgon bitti åker jag till Götet. Och jag kommer dansa, skratta, lyssna, titta, jubla, sova, leta, äta och dricka. Det kommer bli för himla fint. När jag kommer hem är det Söndag. Och från och med Måndag har jag inte en endaste liten aktivitet planerad för resten av mitt liv. Tänk på den ni!

Jag lyssnar på The Black And White Album från början till slut och om jag blundar tror jag nästan att det är sommaren 2008. Sommaren när jag lyssnade och lyssnade och kunde vartenda spontana läte som Pelle gjorde på alla låtar utantill. Då lyssnade jag när jag somnade och jag lyssnade när jag vaknade. Jag lyssnade och var förbannad på allt och alla och var förbannat nöjd med att ingen annan kunde förstå det som Hives gav just mig. Sommaren när all musik jag lyssnade på betydde att ingen riktigt kunde komma åt mig. För jag visste något ingen annan vet. Som en hemlis.

Jag är glad att det är sommaren 2009. För sommaren 2008 var inte en bra sommar. Och jag är inte förbannad längre. Men jag kommer aldrig, aldrig glömma att en hel sommar blev räddad av fem män i svarta och vita kostymer. Fast framförallt är jag sjukt glad för att jag har hemligheten i säkert förvar. Ingen kan komma åt mig.

Idag är den första dagen på kanske fyra veckor som jag har haft ångest. Inte så mycket, men ändå. Det är fan inte roligt. 

Lite random grejer såhär på kvällskvisten.

Det regnar hela tiden. Höstkatalogerna har kommit. Fast man säger att det är sommar. Jag tycker att alla dagar bara flyter ihop och om jag inte visste att det var Juli hade jag gissat på Oktober. Jag tycker att solen ska skina lite, men egentligen gör det inte så mycket att den inte gör det. För vi bor i Sverige och i Sverige är det grått 250 dagar om året. Lika många dagar som spelningar The Hives gör på ett år. Det är konstigt att man bli lika arg varje sommar när det regnar. För det regnar ju hela tiden. Man borde lära sig det och inte bli så förvånad.

Jag tänker iallafall att livet kanske går att leva just nu fast det regnar. Fast det kanske hjälper om det känns som att solen skiner inom en.

Jag tror att mitt pepp aldrig kommer lägga sig. Är så pepp på att dansa att jag lyssnar på partyspelningslistor och dansar för mig själv i köket.

Peppa!

Idag börjar det svarta hålet som jag så fint valde att kalla det i Torsdags när Rikard frågade vad jag hade för plan efter sommarskolan. Ingen plan, det är bara ett svart hål sade jag.

Det finns inga planer alls. Eller jo, typ: Kolla facebook. Äta. Sova. Gå på Harry ikväll. Gå på Harrys på Onsdag.
Så kommer mitt liv se ut på obestämd framtid. Tills jag väljer att ta tag i mitt liv, men eftersom jag är sämst på att ta tag i saker kommer det nog aldrig ske.

Egentligen borde jag se det som att jag nu har semester. Äntligen sommarlov liksom. Men det har gått typ en timme sedan jag vaknade på min första lediga dag efter jobbet och jag känner bara lite semesterkänsla och mycket fan-jag-borde-gå-till-arbetsförmedlingen-så-att-jag-inte-dör-känsla.

Det är inte okej.

Nu har jag kommit hem. Jag har varit i storskogen i tre dagar och gjort noll vettigt. Spelat kort, ätit mat, rott båt och druckit vin och ätit tårta. Det har varit skönt och slött, men jag har varit totalt 100% rastlös. De senaste veckorna har gått i ett kör med fullspäckat schema, så det blev något av en chock när det inte fanns någon plan för dagen.

Jag upptäckte även att det inte går att köra samma stil med släkten som med människor i min egen ålder. Har aldrig tänkt på det förrut, men det är inte samma jargong. Såklart. Hur kan jag inte ha tänkt på det innan? Jag började sakna det på en gång. Tur att det finns telefoner.

Idag skulle jag titta på Dom kallar oss artister om jag var er. Visserligen en repris, men det skiter jag i och spelar till och med in det. Sen kan jag titta hur mycket jag vill, hurra!
 

Okej. Nyp er själv i armen nu. Se till att ni är vakna när ni läser följande, för det är faktiskt ingen dröm.

Jag, Emma Hulander, sitter denna kväll och lyssnar på slagsmålsklubben. SMK!!! Det är inget skämt, det är helt seriöst. Inte bara det. Jag gillar det dessutom. Jag tänker mig ett scenario:

Man är på fest. Det är dansgolv. Det är den här låten. Det är dans hela natten.
Jatack!

Okej. På stan går ryktet om en ny Emma. Hon ska tydligen vara lite galnare och mer avslappnad än den tidigare. Man undrar vad som har hänt med den gamla.

Men jag måste en gång för alla slå fast att det inte finns någon ny Emma. Det är samma som tidigare. Kanske är hon lite förändrad, men hon är även förbättrad. På många vis.

Sen studenten har det hänt extremt mycket. Jag skojar inte. Det har bara gått en månad, men det känns som ett helt liv. Jag har varit med om saker och fått tusentals nya erfarenheter. Jag har fått drömmar uppfylllda och kraschade och jag växer hela tiden. Jag har lärt känna nya människor som har påverkat mig mer än de kan tro. Jag har tagit avstånd från människor jag inte vill ha att göra med. Jag kommer till nya insikter varje dag och känner mig enormt stark. Jag har inte varit ledsen på flera veckor. Det är pretentiöst, men det är jävligt sant.

Kanske kan man tycka att jag är lite förändrad. Men det finns inte en enda anledning till varför jag inte skulle vara det.

Nyss ringde det på min mobil två gånger sa min mamma, fast jag var ute så jag hörde inte. Sen skulle jag kolla vem det var och då är det ett hemligt nummer. Så man inte ser vem som ringde! Hatar det! Speciellt när man missar med en minut!

Allmän uppmaning: Ring igen!

Dagens soundtrack. För övrigt även soundtracket till Jackie Brown. Hyfsad film, fast mest seg.

Idag har jag återupptagit mitt koffeinberoende helt. Slutade med kaffe förut. Nu har jag trappat upp igen och det råkade bli närmare 10 koppar idag. Det känns värt. Jag gillar tanken att vara beroende av någonting. Lite självdestruktivt på ett härligt sätt.

Idag har jag druckit öl och ätit rabarberpaj.
På en söndag? tänker ni.
Ja, på en söndag. Öl på en Söndag.
I ett hus med människor som jobbar i kyrkan? tänker ni.
Ja. Så kan det vara tänker jag.
Ingenting är heligt.

En annan sak:  Om någon redan nu börjar fundera på vad den ska ge mig i födelsedagspresent kan jag säga att en biljett till  Killinggänget på Dramaten skulle sätta er högt upp på min inne-lista.

Hm. Jag måste nog ta tillbaka allt jag sa för tre dagar och 20 timmar sedan.

Och så vill jag tillägga att jag är så jävla glad hela tiden. Jag är så glad att det nästan är pinsamt.

Idag såg vi på tzatziki, morsan och polisen. Där säger dom såhär:

När den rätte dyker upp säger hjärtat till,
och då får huvudet säga vad det vill.

Det är så gulliiiigt! Älska tzatziki (i dubbel bemärkelse).

Jag kom på en nackdel med att vara kompis med killar.
Att man alltid bara blir en i gänget.
Been there done that.
Ni fattar.

Idag har jag haft väldigt roligt på mitt jobb. Visserligen var ingen av mina elever där på hela eftermiddagen, och det kanske inte är ett bra tecken. Inga elever = roligaste dagen hittills. Men, men. Jag gled runt och drack kaffe i personalrummet och hjälpte till där det behövdes. Några elever lade "EMMA" på alfapet och vann på grund av extra stjärnpoäng. Det var nice.

Jag funderar på en sak som jag ofta funderar på. Att i nya sammanhang (som inte innefattar hv-familjen) när man måste skaffa nya vänner söker jag mig mycket hellre till killar. Det är lite konstigt.
Fast jag har mina aningar på vad det beror på. Jag tror att killar mycket lättare släpper in nya människor i gemenskapen, iallafall enligt min erfarenhet. Och de är ofta roligare och mindre komplicerade. Jag har aldrig blivit utfryst eller sårad av en killkompis. De är mer rakt på sak det är lättare på alla vis. Man behöver inte lägga ner så mycket tid på att tolka och förstå.

Fast en sak är sann och det är att när man väl har funnit sig ett gäng tjejer så bor de i ens hjärta.

Hur som helst är jag väldigt nöjd med de nya vänner jag hittills har hittat på jobbet i min ämnesgrupp.

Oj vilket förvirrat inlägg. Jaja.


Me and Hanky the one and only.

Dagens roligaste:
Olle Garp som programledare för Digilistan. Förvirring när den är som bäst.

För övrigt vill jag få antagningsbesked till högskolan snart. Jag hoppas att det ger en plötslig uppenbarelse. Jag ser inte fram emot att jobba imorgon. Vill vara ledig lite till, snälla! Har fått ont i halsen nu igen också. Typiskt.

Hej.

Frågor som man kan ställa sig själv mitt i natten:

Hur mycket ska man kapa från sin personlighet till förmån för någon annan? Hur viktigt är det att inte få spydiga kommentarer, hur viktigt är det att vara andra till lags? Om man kan undvika en kommentar genom att hålla tillbaka lite av sig själv, ska man då göra det? Är det värt det?

Och sist men inte minst:
Are you out tonight?

Idag upptäckte jag stora kulturella skillnader på Svenskar och två av mina elever. Ett exempel är att vi satt och pratade och jag sade att jag ville att de skulle klara SFI-testen och att jag skulle göra allt jag kunde för att hjälpa dem. Då svarade dem:

Tack, vad snällt av dig!

Jag blev helt chockad över att de sa rakt till mig att de var tacksamma. Aldrig, aldrig att en svensk skulle säga så. Möjligtvis skulle en svensk säga: "tack, vad du e gullig då" men ironi i rösten. Man kanske skulle mena det, men man skulle inte säga det rakt till en person utan skämtsam ton och se den i ögonen som dessa pojkar gjorde mot mig idag. Varför kan vi aldrig vara seriösa när man talar om seriösa saker utan att man får stämpeln somm pretentiös?

Det undrar jag faktiskt. Och detta var bara ett exempel. Sverige är för stelt ibland alltså.

En annan sak jag har upptäckt på sommarskolan är att det faktiskt finns människor som tycker att det är tråkigt att skriva. Som verkligen inte vill skriva. Som inte vill läsa. Som inte vill göra något som har med svenska att göra. Jag visste såklart att det fanns de som tycker att det är drygt att läsa och skriva. Men att det finns människor som inte tycker om det som jag tycker är det mest intressanta, det är väldigt konstigt för mig. Det är konstigt hur olika saker är för människor.