emmahu

Idag har jag kirrat biljett till Peace and Love. Jag tror att det kommer bli real nice, och även om jag inte skulle tro det finns nu ingen återvändo. Pengarna är borta och biljetten sitter på vårat kylskåp och väntar på att juni ska komma.
Det kommer lille vän, var så säker!

I övrigt går dagarna till att dagdrömma sig bort till Spanien. Även om det ingenting är helt kirrat än är det massor av känslor och tankar i mitt huvud. Det är en förväntansfull och pirrig känsla blandad med lite (det ska jag inte sticka under stolen med) nervositet. Jag har knappt åkt tåg utan min mamma, hur ska jag klara av att flyga?
Jag tröstar mig med att jag inte kommer vara ensam.

Nu ska jag iväg på streeten och sen sova. Jaime tog bort vår sovmorgon och ersatte den med: Långfärdsskridskor.
Jag gillar långfärdsskridskor, det är inte det. Men jag tycker bättre om att
a, ha sovmorgon
b, inte halka runt i en snöstorm
c, inte frysa

Hejdå!

Som videon till den fantastiska Beirutlåten Postcards from Italy.
Så vill jag att livet ska vara. Jag älskar speciellt den lilla pojken med fågeln.

kolla på den

och bli förundrad över att livet just nu går ut på att ha ångest inför ett matteprov som man inte kommer att klara när man skulle kunna sitta på en solig terass i Italien med sin livs kärlek.

Malin Jonsson.
Vad skulle jag ha gjort hela mitt liv om inte hon hade funnits? Jag är evigt tacksam för att hennes existens. Hon är nog den som känner mig bäst i hela världen, den som förstår mig bäst. One mind.
Har man bara med sig Malin kan det tråkigaste man kan tänka sig förvandlas till det roligaste. Hon lyckas alltid. Hon har en gåva.
Jag värdesätter vår vänskap så sjukt högt.

Jag tror.. Att jag har hittat tillbaka till min dansglädje!
Har länge inte alls varit pepp på att dansa och har några gånger funderat på att stanna hemma.
Men idag var det faktiskt roligt! Det var roligt igår också!
Det är så härligt när man sätter stegen. Total lycka i stunden.

Dock hatar jag fortfarande piruetter, men gör man en fin räcker det för resten av lektionen.
Iallafall för min egen del.
Jag hatar att stretcha också. Det är jag sämst på i hela världen.

I feel good.

Det här med Heath Ledger. Han är död. Borta.
Jag har visserligen bara sett honom i en film. Jag kände honom inte.
Men hans död får mig att bli uppgiven och ledsen.
Det påminner mig om att det finns en verklighet. Livet är fan inte en dans på rosor. Livet som kändis behöver inte nödvändigtvis betyda paradiset.
Nu, vi vet inte att han tog livet av sig. Men det tror jag, utan tvekan. Grejen är den att sånthär händer hela tiden, men man lägger ju inte märke till det förens det är en Hollywoodskådis som försvinner.

Livet är hårt. Världen har blivit en människa fattigare. En pappa, en son och en vän.
Fy fan vad hemskt.

Igår var det besöksrekord på denna blogg. Nice. Fast jag förstår inte riktigt varför folk läser mina kryptiska och meningslösa inlägg.

Idag var det friluftsdag, vilket till en början kändes totalt meningslöst. Men, hurtig som jag är gav jag mig iväg i den iskalla snöstormen (snömaskin på lugnet). Jocke läste fel på kartan och vi gick över mount everest istället för runt det. Det var inte roligt. Som tur var hade jag halva hv-familjen med mig och vi lekte sagan om ringen. Rollerna fördelade sig såhär:
Frodo- Emma, Sam- Lisa, Legolas- Ida, dvärgen som inte vet vad den heter- Mirja.
Det var hårt och vi hade inte mycket mat eller kläder och ringen runt min hals fick mig att göra och säga saker som jag inte menade. Men vi överlevde 1,5 mil iallafall. Eller hur långt det nu var.
Det bästa av allt var att en mycket speciell person (ni vet vem jag menar) var där och lekte med oss. Det förgyllde hela dagen.

Idag har jag och Maddis förövrigt bestämmt oss för att fortsätta på Street-funk, må det bära eller brista.
Det kommer nog brista, jag är inte så streetig av mig. Men det blir spännande iallafall.

Jag har mycket mer att skriva, men det får komma en annan gång.

Vilken jävla nit. Historien upprepar sig återigen.
Jag hade totalt glömt bort att jag inte skulle berätta någonting för en viss person.
Men det gjorde jag. Det fick jag äta upp totalt idag.
Jag fattar inte att jag kunde vara så dum att jag klev på exakt samma mina en gång till.

Det här kommer bli pinsamt.

Helt utan förvarning fick jag panik.
Varför sa jag så? Varför ljög jag inte? Varför gjorde jag ditt eller datt? Varför förstorade jag allt?
Allt bara kom över mig alleles nyss, jag var inte beredd. Plötsligt spelades alla scener ur mitt liv upp framför mig och jag tänkte vad jag kunde ha gjort annorlunda. Varför blir det så hela tiden?
Det tjänar ju ingenting till.

Utöver det så tror jag att vi går mot ljusare tider. Sommaren kommer väldigt sakta mot oss, depressioner släpper överallt och relationer stärks.
Jag tror det kommer bli en bra vår.
Sommaren kommer nog inte bli dum den heller. Jag och Lajsa pratade om den igår och jag längtar så jag dör. Detta kommer bli sommaren som alla kommer prata om.

Ibland skulle jag vilja slå mig själv i huvudet jävligt hårt med ett basebollträ.
Vad sägs om den idén?

Är sträng.
"Sträck på foten, rak i ryggen, gå ner i demi plie andra possition blabla shitpommfritt"
Jag saknar latmansdagarna när det inte gjorde nått om ens fötter var paralella eller inte och jag saknar den braiga musiken på Helenas lektioner. Jag saknar Helena också.
Det var typ bara esteterna som hängde med i den alldeles för snabba takten. Steg 7 kanske.
Jag vill inte känna mig dålig. Stackars, stackars mig.

Inatt drömde jag att två av mina favoritmänniskor togs ifrån mig. De dog inte, men de gled, eller snarare rycktes, ifrån mig på ett sätt som var helt sjukt. Det var inte som en mardröm, utan en vanlig dröm som var jobbig bara. Jag accepterade det och gjorde ingenting åt det. Men om det vore sant skulle jag dö av sorg.
Jag undrar vad det betyder.

Jag sitter fortfarande i min fantastiska tidsmaskin, men denna gång reser jag frammåt i tiden.

Sen, när jag hade åkt tillbaka en vecka och levt om den dagen hade jag åkt tillbaka ytterliggare en vecka, alltså två veckor från nu.
Då hade jag njutit dubbelt så mycket av kramarna och all kärlek som fanns. Sen hade jag skrattat dubbelt så mycket åt alla skämt och lett ett ännu större leende än det jag log när jag och Malin blev utnämnda till hoes.
Sen hade jag lärt mig all mickteknik jag var tvungen att lära mig och jag hade inte varit lika trött som jag var. Jag hade  varit öppen för förslag och hade inte gått och lagt mig lika tidigt.
Men den underbara, jävla dagen kommer aldrig igen.

Jaha, då sitter man här än en gång.

Fortfarande sjuk, väldigt intressant. Har iallafall investerat i ett nässpray som ska få mig att kunna andas. Dricker 10% glögg också, har hört att alkohol är bra när man är sjuk. Jag vet inte riktigt om alkohol är bra för nått egentligen. Men säger de att det är det så säger jag inte emot.

Ni vet det där jag skrev för ett tag sen, om att jag lovade mig själv i Tallest man on earths namn att jag skulle sluta älta saker. Jag slutade att älta. Sen började jag igen! Jag kan inte hålla mig. Fast jag ältar inte på samma sätt och jag ältar inte samma sak som innan, och det är väl positivt antar jag. Jag skulle förresten vilja kalla det något annat än att älta. Vad vet jag inte.
Iallafall. Om jag hade en tidsmaskin hade jag åkt precis en vecka tillbaka i tiden. Då hade jag varit glad.
Men det är lätt att vara efterklok.

Det verkar som att hackarna på bilddagboken kom åt mitt lösenord och har nu börjat sprida det vidare. Jag tänkte förrut: Nej, nu har det gått så längesen det hände, ingen tänker ta sig in på min hotmail, vad i hela fridens namn skulle de vilja göra det för?
Men det har någon gjort nu iallafall, jag känner mig nästan lite intergritetskränkt. Iallafall så har jag nu vidtagit starkare åtgärder och har bytt lösenord till säkrare.

Gör det du med. Man vet aldrig när de slår till igen, de där hackarna.

Jag luktar som en annan människa.

Igår kände jag mig fett pigg och ej sjuk någonstans. Idag är jag ett vrak och har ont överallt nästan.
Det är inte så trevligt. Det skulle vara skönt att vara hemma från skolan imorgon. Men! Man missar så jävla mycket. Matten kan man inte missa för att då hamnar man efter som fan. Nu har jag inte memorerat vårat nya schema så jag kommer inte ihåg vad vi har mer än matte, men säkerligen mycket som är viktigt.

Igår var Idas 18-års fest, det var nice. I början var jag lite rädd för dem extremt konstiga blandningen människor som var där. Men det blev ganska bra i slutet iallafall! Mycket dans och chips blev det, kanske lite väl mycket av det sista. Och kola. Godiset alltså.

Nu ska jag göra något tråkigt, för man får bara göra tråkiga saker när man är sjuk. Skulle vilja gå ut, men mamma sa att jag skulle vila. Mammor brukar ha rätt så jag lyder hennes råd. Kanske att jag ska läsa i min svenskabok. Den ska ju vara utläst snart tror jag.

Liksom Gustaf bör Ida få ett eget inlägg tillägnat sig på 18-års dagen.

Så Ida, Grattis! Hoppas att din helg blir den bästa på länge och att jag får åka med i forden någon gång.<3





Förövrigt känns det som om atlanten har valt att slå läger i min näsa. (Vilket alltså betyder att jag är väldigt snorig).
Det känns även som att jag har feber, men det har jag inte, knappt 36 grader. Sick.
Det betyder alltså att jag nu ska gå och lägga mig. Jag hade hellre spenderat kvällen i Böle.

Jag lyssnar på tallest man on earth. Han är verkligen bra.

Den här veckan har jag inte riktigt varit mig själv, men den har varit väldigt nyttig. Jag är glad att jag har tänk på det som jag har tänkt på och jag är glad över att jag har människor som gör mig lycklig mitt i all ångest. Men nu ska jag sluta vara konstig och jag ska sluta tänka på sånt som inte gör mig gott. Jag ska sluta tänka på frågor som inte har några svar. Jag orkar inte älta mer. Jag ska sluta bry mig om det människor säger som sårar och jag ska sluta göra en höna av en fjäder.

Detta säger jag nu i tallest man on earths namn. Amen (mannen)

Jag förväntar mig inte att någon ska förstå vad jag pratar om, varför jag pratar om det och vad jag vill ha ut av det. Men det känns bättre iallafall.

Om det är okej.

Okej.
Stina gillar att prata om mycket olika saker. På sistonde har hon framförallt pratat mycket om mat. Stina älskar mat, båda att äta och att prata om det. Men på sistonde har det varit för mycket tjat. "Vilken mat tycker du bäst om?" "Har du ätit ostron?" "Vad åt du igår?" eller " Varför tycker du så mycket om mat?" är frågor som kommer hela tiden. Stina älskar att svara. Hon säger att pizza är godast, ostron har hon smakat och nej, det var inte gott. Igår åt jag en sallad och jag älskar mat för att det finns så många olika sorter, det är en hel vetenskap. Men när hon har svarat för många gånger är det inte roligt längre, för svaren tappar sin mystik. Det blir inte lika speciellt tionde gången hon svarar att första gången hon åt köttfärs höll hon på att kräkas.
Stina ber allmänheten att sluta fråga henne om mat. Hon älskar mat, och vill fortsätta göra det. Det får inte bli utnött, då blir det inte lika fantastiskt som det var innan.
Så sluta fråga Stina om gurka, ris och chips, för hon vill inte svara längre. Hon har tröttnat.

Jag har en liten depression, men idag kom vändningen.

Idag satte jag mig på bussen hem och lyssnade på min ipod. Plötsligt var det så uppenbart, vilken låt jag skulle välja. Jag har lyssnat igenom alla låtar som brukar få mig att må bra när jag mår dåligt, men ingen har riktigt hjälpt den senaste tiden (förutom Patrick Wolf, som faktiskt fick mig att vilja skutta i lycka till skolan från bussen idag. Men den gills inte riktigt.) Iallafall, jag började med U2, albumet all that you can't leave behind men kände inte riktigt att det funkade. Då slog det mig plötsligt! Det var så självklart.

Världens bästa läka-såren-låt. Den har aldrig misslyckats. Jag har lagt undan den sen högstadiet, för jag har inte behövt den. Men idag dammade jag av den och den funkade lika bra som för två år sen.

Chris Martin sa en gång att på Coldplays nästa skiva finns en låt som alla måste ha hört innan de dog. Jag tänker bara att blir den hälften så bra som Fix you har dom lyckats två gånger.

Jag kom på att jag glömde säga vad som räddade mig ur dagens depression förutom Patrick Wolf.
Yatzy med Jon, Samuel och Gustaf Stenman.  Det var  bra för mig och jag vann.

Nu ska jag sova  för imorgon ska jag till hufvudstaden.

I tried to be chill but your'e so hot that I melted.

Jag åkte nyss bil och råkade lyssna på den låten. Det skulle jag inte ha gjort, för jag höll på att börja gråta.
Den låten betyder så sjukt mycket.
Säkert för sjukt många, den är verkligen som ett slag i magen vid rätt tillfälle.

Jag sitter och söker efter ett nummer på eniro. Vad får jag läsa om inte Järfälla.
I Järfälla hade jag velat varit.

Och ensam igen. Och tom fast rik och lycklig och sorgsen. Glad fast ledsen.

Jag har iallafall haft det sjukt bra. Och jag har varit lycklig. Balen var den roligaste balen jag har varit med om, och jag har ändå varit med om en hel del baler. Det säger mycket.
Jag har kommit till nya insikter och fått nya erfarenheter och lärt känna nya underbara människor.

Jag har även kommit på att på stg umgås jag bara med killar. Och jag älskar var och en av dem.
Jag är nog sjukt lyckligt lottad.
Och nu är jag deprimerad för jag vet att det kan komma att dröja ett halvår eller ett år innan jag träffar dem igen.
Jag vet inte om jag kommer överleva, för efter denna rättviksvistelse är jag mer mån om dem än någonsin tidigare. För jag vet hur det skulle kännas att förlora dem.
Och det är nog den värsta vetskapen jag har.

Grattis världens bästa Gustaf på 18-årsdagen.



Du vet att jag behöver dig.
Tack och förlåt!

Nu Tänker jag åka till stiftsgården.