emmahu

För precis ett år sedan var det champagnekväll, aka min första krogrunda. Det såg ut såhär:



Imorgon för precis ett år sedan var jag och Martina på Gröna Lund. Jag var i extas. Det såg  ut såhär:



Saker och ting såg ganska lysnade ut för precis ett år sedan om man säger så.
Fast det är inte så pjåkigt nowdays heller. Jag har en att-göra-lista och allt! Det är inte fy skam.

Trots att jag är så trött att jag inte ens orkar lägga mig ner på soffan ska jag nu gå och sminka mig, fixa frillan, välja kläder, packa väskan, gå till bussen, åka buss, byta buss, åka mer buss, promenera och sen vara social med alla mina mina favoritmänniskor.

jag dööööör.

I några dagar nu har jag enbart lyssnat på God Help The Girl. Det är Stuart Murdoch från Belle and Sebastian som har skrivit "en popopera om den unga kvinnan Eve vars liv kretsar kring anorexia, grubbel, hallucinogener, fotboll och det tröstlösa sökandet efter en vettig pojke". Hur bra låter inte det på en skala? Det låter extremt bra.

En stråk- och blås orkester och massa duktiga sångare skapar tillsammans fantastiskt fin 60-talspop som jag aldrig vill sluta lyssna på.
Finns i ett spotify nära dig! Själv gillar jag Act of the apostle och Funny little frog från B&S- albumet The life Pursuit bäst. Och God help the girl- låten.

Det är helt fantastiskt i gråvädret.

Okej, jag är inte lika regn-deppig som i förmiddags. Du har rätt Cecilia, det är ganska trevlig med regn ibland! Tog en långpromenad i regnet och lyssnade på Elias och blev glad. Sen har jag ätit tårta och mailat till viktiga människor och skrivit ett par krönikor och pysslat med lite av varje.

Sånt kan man göra när det regnar. Jag ser lite fram emot hösten, det finns mycket bra även om jag inte vet ett skvatt om vad som kommer hända. Men ändå, här kommer saker som är fint med hösten:

Det är mysigt när det regnar. Jag får börja använda basker igen. Man kan börja vira in sig i långa halsdukar. Höst innebär tepimpling. Jag ska köpa en ny kappa. Man kan upptäcka massa ny musik som är bra bara på hösten. Löven blir fina. Man får fler anledningar att sitta inne och titta på DVD-boxar. Man kan lyssna på Belle and Sebastian mer intensivt än på sommaren. Man hinner läsa mer. Jag ska köpa nya kängor.

Och massa mer!

Regn, regn, arbetslöshet, grått, tristress, långsamt, ont i huvudet, regn, inget att göra.

Undrar hur länge det kommer att vara såhär.

Imorgon, på min very födelsedag, ska min bästaste vän genom tiderna flytta. TIll uppsala. Där ska hon bo och plugga och träffa nya vänner och dansa och leva och skapa minnen. En ny era.

Och det känns så sorgligt att jag nästan är beredd att packa ihop allt jag äger i ett litet knyte och flytta efter på en gång. För det finns ingen som hon på denna jord. Så sant som jag fyller år imorgon säger jag er detta: hon är bäst. Det har jag tyckt i tretton år.

Igår på kräftskivan träffade jag en 27-årig man som var väldigt vis och som jag sög åt mig kunskap från som en svamp.
Han sa att det är när man är så gammal som jag är nu som man måste passa på att göra allt man vill. För när man är 27 och har sambo och radhus är man för bekväm för att satsa på att uppfylla sina drömmar.

Han var lite bitter tror jag. Han sa att hans jobb var helt okej, men inte mer än så. Och då ska ni veta att han har typ 35 år kvar tills pensionen. Är inte det mardrömmen? Att inte trivas i sitt radhus med sin sambo och sitt jobb när man är 27 år och precis har skaffat allt det där? Det måste vara jobbigt som fan. Man sitter fast. Vad ska man göra?

Men han var som sagt klok. Han gav råd också, om vad jag kunde göra. Resa och plugga och leva. Jag gillar sådana människor. Som överraskar med att ge en massa livsråd.

Det sista jag gjorde igår innan jag somnade mitt i natten och det första jag gjorde idag efter att ha pratat med lisa i telefonen var att lyssna på den här låten. Den är så bra att jag redan har lyssnat på den kanske tio gånger idag.

Pete är det största mysteriumet i världshistorien tror jag. Hur kan någon vara ett sånt stort geni och samtidigt så totalt fucked up?
Det är rock.

Mina damer och herrar, tillåt mig att berätta för er att jag idag har mjukstartat mitt nya liv: livet som en aktiv arbetslös. Vaknade för det första halv elva! Fick tre timmar extra liksom. Har dessutom städat mitt rum och jag lovar er; det var inte lätt. Man såg inte golvet (visserligen låg en madrass över halva, men ändå). Nu är det finare än det har varit på länge. Men fortfarande ganska stökigt, hehe. Jag tycker iallafall att det är ett steg i rätt riktning. Jag förtjänar veeerkligen helg nu, det är banne mig jobbigt att vara igång hela tiden. (Sa ju att det var mjukstart). Jag tror dessutom att det blir en bra helg med flyttfest och kräftskiva! Jippie.

Men på måndag blir det att skriva cv och på riktigt börja söka jobb. Det blir jobbigt. Men det måste göras!
Fuck.

Trots att det hindrar mig från att ta tag i framtiden älskar jag att vistas på en ö utanför boränge och sitta uppe tills det ljusnar. Att dricka te och äta godis och fånga kräftor i en håv. Spela yatzy och sen somna bredvid sina favoritmänniskor och vakna mitt på dagen.

Det är fint.

Jag älskar också att allt har en naturlig förklaring. Älskar!

Det är ingen ordning på mig längre. Det är ingen struktur. Jag lever just nu ett liv där jag somnar klockan fem på natten, vaknar klockan två på dagen, äter lunch till frukost och frukost till middag. Äter chips och dricker öl. Är på krogen tre dagar i veckan nästan hela sommaren. Planerar in resor och fester för att ha milstolpar och för att hela tiden skjuta upp ansvaret: efter den här festen ska jag skriva ett cv... Eller efter popaganda... Eller efter jul. Mitt rum har jag inte städat sedan Maj kanske. Mina studentpresenter: kokböcker, skålar och tekannor ligger i en påse i ett hörn och väntar på att jag ska ta mig ur den här koman som jag har hamnat i så att de kan få bli använda någon jävla gång.

Det är koma. Allt går så mycket långsammare. Försöker komma med smarta åsikter under diskussionerna. Det blir fel. Jag låter hård och kall och de andra tystnar. Jag blir först nöjd över att ha vunnit men undrar sen vad det egentligen var jag sa. Försöker uppröra, försöker få lite debatt. Lite spänning! Vill att alla andra ska inse att de också är i koma, vi är i koma allihopa! Världen är i koma, ser ni inte? De blir upprörda, men de säger inte emot. Mission impossible. Ska det vara så jävla svårt att vakna!? Att säga emot, att stå upp för sina belives? Koma. Så jag gör en onödig omkörning, kör för fort och ställer inte in min kaffekopp i diskmaskinen. Men upprör fortfarande ingen utom mig själv.

Jag har gjort mig själv upprörd och promenerar därför tills gångvägen tar slut. Då vänder jag och går tillbaka. I ipoden sjunger Belle and Sebastian att the blues is still blue och att we are the sleepyheads. De slår huvudet på spiken. Det där med koma igen. Sleepyhead. Det är motvind på hemvägen. Mitt frisyr som nån gång i livet gick från page till jättelångt utan att jag märkte det står horisontellt bakåt och jag tänker att om jag hade varit med i en film hade jag precis i detta ögonblick vänt huvudet uppåt och skrikit "What do you want from me?".
 

Det blir mycket bilder idag. Jag ville bara säga:


Löv!

Har bara en sak på hjärtat. För att citera Pella Wikinsson: I love Martin Sheen.
Eller Ramón Gerardo Antonio Estévez. Men det är för krångligt att säga tycker jag.

Indeed.

När jag får ett riktigt jobb, då vill jag ha ett ovalt kontor. Inte THE ovalt kontor, men ändå ett ovalt kontor. Så himla mycket roligare än ett fyrkantigt eller rektangulärt kontor. Ni kan inte säga emot om den saken.

It could happen som Ross skulle ha sagt.

För övrigt: Moneybrother är fin på att skriva texter i sina refränger. Meningar som träffar liksom. Om sommarnätter.

För att inte go crazy av att inte veta någonting om framtiden intalar jag mig själv massa saker. Jag föreställer mig scener där jag inte får nått jobb, där jag blir dissad av kärleken, där jag blir lämnad ensam sist kvar. Då hjälper det att rabbla textrader som styrker en.

Typ:
There's nothing you have that i need. I can breath.
Hate to say I told you so.
Hur skulle dom förstå, dom vet ingenting om oss.
Vem är du att mig fördöma, varifrån är du?
Just get back up when it knocks you down.
Only throwing back what you've been putting in my face.
You've been outsmarted.
They don't really care about us.
Blessings are not just for the ones who kneel, luckily.
I will try to fix you.

Osv.osv. Då känns det som att jag kommer överleva alla bakslag som möjligtvis kommer komma. Det känns finfint.
Peace.


 

Jag dör av värme. Jag dör också för att jag har ont i halsen. Lite, lite, men tillräckligt mycket för att jag ska vara sur över det. Jag längtar så det gör ont i hjärtat också. Längtar efter allt som inte finns här men som en gång fanns. Jag vill att det ska komma tillbaka, exakt som det var. I samma form. Inte i en förändrad, tillgjord och annorlunda gestaltning av det som en gång var. Jag vill ha det som fanns och jag vill ha det här nu. Inte nästa vecka eller om två år. Nu.

Det är för sent för att blogga. Det blir för svamligt.

Sen vi kom hem från Göteborg har U2-lyssnadet ökat ganska frekvent jämfört med innan resan. Nu lyssnar jag dygnet runt, kollar på dvd:er och refererar till deras texter. Jag har alltid älskat dem, men aldrig så mycket som just nu tror jag.

Nu ska jag cykla ner på stan och träffa de bästa som finns.
Det känns ganska bra att leva faktiskt.

Gårdagens smink kvar.
Kaffe.
Ligger i ett mörkt rum trots solsken utanför.
Lyssnar på hjärtekrossande musik.
Känner mer förvirring än vanligt.

Allt som saknas i bilden är att tjuvröka cigaretter genom fönstret och att gråta så att sminket rinner.
Men det vill jag inte ens göra, jag är ju glad idag. Bara råkar vara klyshig också.

Jag vakande innan elva idag. Jag kände bara: Va?
Jag har fortfarande inte orkat äta frukost. Fast jag är jättehungrig.
Är trött. Måste ta tag i mig själv snart. Måste vara pigg inatt.
Måste måste måste måstemmåsetsmåetsmåstsmåsetsmåsetmsgdfkfg!

Intresseklubben har sprängts av överbelastning.

Jag är hemma. Kom visserligen hem igår, men man kan ju inte blogga hela tiden. Göteborg var så himlarns bra att det inte är riktigt klokt. U2 var mäktigare än mäktigast, Lisa var med och klubbarna bjöd på allt man kunde önska inklusive Kleerup.