emmahu

Det är ingen ordning på mig längre. Det är ingen struktur. Jag lever just nu ett liv där jag somnar klockan fem på natten, vaknar klockan två på dagen, äter lunch till frukost och frukost till middag. Äter chips och dricker öl. Är på krogen tre dagar i veckan nästan hela sommaren. Planerar in resor och fester för att ha milstolpar och för att hela tiden skjuta upp ansvaret: efter den här festen ska jag skriva ett cv... Eller efter popaganda... Eller efter jul. Mitt rum har jag inte städat sedan Maj kanske. Mina studentpresenter: kokböcker, skålar och tekannor ligger i en påse i ett hörn och väntar på att jag ska ta mig ur den här koman som jag har hamnat i så att de kan få bli använda någon jävla gång.

Det är koma. Allt går så mycket långsammare. Försöker komma med smarta åsikter under diskussionerna. Det blir fel. Jag låter hård och kall och de andra tystnar. Jag blir först nöjd över att ha vunnit men undrar sen vad det egentligen var jag sa. Försöker uppröra, försöker få lite debatt. Lite spänning! Vill att alla andra ska inse att de också är i koma, vi är i koma allihopa! Världen är i koma, ser ni inte? De blir upprörda, men de säger inte emot. Mission impossible. Ska det vara så jävla svårt att vakna!? Att säga emot, att stå upp för sina belives? Koma. Så jag gör en onödig omkörning, kör för fort och ställer inte in min kaffekopp i diskmaskinen. Men upprör fortfarande ingen utom mig själv.

Jag har gjort mig själv upprörd och promenerar därför tills gångvägen tar slut. Då vänder jag och går tillbaka. I ipoden sjunger Belle and Sebastian att the blues is still blue och att we are the sleepyheads. De slår huvudet på spiken. Det där med koma igen. Sleepyhead. Det är motvind på hemvägen. Mitt frisyr som nån gång i livet gick från page till jättelångt utan att jag märkte det står horisontellt bakåt och jag tänker att om jag hade varit med i en film hade jag precis i detta ögonblick vänt huvudet uppåt och skrikit "What do you want from me?".