emmahu

Livet är som en bergochdalbana. Ibland går det upp, ibland går det ner. För att använda ett gammalt ordspråk. Eh, ja

Och ibland känns det som att man är vuxen och stark och klarar allt och är så sofistikerad, intelligent och mogen. Men i nästa stund tänker man: Vad fan vet jag om livet egentligen?

Jag har lite ångest över nyår. Jag vet inte vad som händer. Jag har en fot i varje möjligt hörn, och det är en del hörn. Och alla frågar och har förväntningar. Alla säger att allt är bra. Och jag ska ju inte vara för snäll. Men man vill inte göra nån ledsen men då riskerar man att bli ledsen själv. Det suger som mina kusiner skulle ha sagt.

Alla säger att allt är bra.

Jag svammlar. Det är inte för intet dom kalla mig för svammelman, som svammelman brukar säga.

Nu ska jag titta på min nya Hives- dvd.

Hej allesammans!
Jag har haft en jäkligt fin jul. Jag har ätit mig tjock och fått massa fina paket och spelat spel.

Sen har jag insett att man inte får vara för snäll. Det sa min pappa till mig och det är sant. Då kan man bli överkörd en gång för mycket. Jag har även blivit allt mer säker på att man aldrig ska ångra någonting. Det sa jag och Martina till varandra när vi promenerade till magasinet. Och jag ångrar ingenting! Det tjänar ju ingenting till.

Inatt drömde jag att min mentor Ove var inredningsdesigner i bästa Ernst Kirchteiger stil. Han fick hela klassen att gå ut och samla kottar som han senare skulle spraya i silverfärg och dekorera med. Det var en dröm det.

Denna dan före dan före dopparedan har bara förvunnit i ett svisch. Vaknade sent och stressade till bussen (visste ni att gymnasiebusskorten inte funkar på lovet? Ganska logiskt, men det tänkte väl inte jag på). Sen tillbringade jag ca 3 timmar på stan med att fika och fixa de sista presenterna. Stress och ångest, jag trodde jag skulle börja gråt några gånger faktiskt. För det var helt galet på stan, folk trängdes och sprang och tusenlapparna flödade. Dock tyckte jag att man märkte av julkänslan, alla var lite trevligare, kassörskorna var lite pratsammare än vanligt. Förutom alla klappar blev det ett par pumps till mig själv också, det är nice med presenter till sig själv såhär i juletid.

Förutom stan har det gjorts knäck och städats och slagits in paket på löpande band och innan jag visste ordet av var det kväll. Vart tog dagen vägen?

Imorn är det dan före dan. Det är en av de bästa dagarna på året här hemma. Dock ser jag inte fram emot att gå upp i ottan och julhandla. Men sånt är livet.

Så är det jullov. Det är så jävla nice. Hittills har jag bara gjort saker jag har velat nästan. Umgås med bruscha 1 och bruscha 2 som äntligen har kommit hem. Tittat på filmer, njutit av bilfärder genom gnistrande vinterlandskap, varit på lager 157, fikat, bakat, slagit in paket. Och idag satt jag på golvet i mitt rum och bara lyssnade på musik, sorterade mina cd-skivor i bokstavsordning och målade naglarna. Och det var inte ens tråkigt, utan bara jättefridfullt och skönt.

Imorgon ska jag fixa de sista klapparna.
Men nu ska jag äta nybakat bröd och dricka te med min familj och det är bara så himla mysigt här hemma att jag aldrig vill gå ut igen.

Hoppas ni har det lika fint som jag har det.

Om jag hade fått en guldpeng för varje gång jag önskat att jag hade levt på 60-talet skulle jag vara rik som ett troll. Och idag känner jag denna önskan mer än på länge eftersom jag nyss har sett Hairspray och mina favoritscener från den snyggaste musikalen genom tiderna, West side story. Tänk att leva i en tid där alla gossar går omkring i chinos, converse och snygga koftor och jackor. Alternativt stiliga kostymer. Och inte att förglömma; snygga frisyrer. Eh, ja, det vore nåt som heter duga det!
Åååååååååh! Jag svimmar av här.




Alla killar var så bra på att dansa på 60-talet också. Iallafall om man ska tro alla musikaler. Vilket man ska!

Nu är studentmössan beställd ffs! Känns ju bra alltså.
Det var ju en spännande upplevelse. Och vilka spexiga försäljare. eh, ja.

"Kreativt arbete. Det är det bästa och sämsta jag vet tror jag. Det ingår i detdär med att tycka att man är bäst i världen ena stunden och tycka att allt man gjort är säämst andra stunden. Man kommer på nåt, blir jätteexalterad, krånglar med det ett tag. Vrider och vänder på det tills man inte vet vad som är bra och vad som är dåligt längre.... Dessutom syns det ju aldrig att man jobbar."

Även om jag inte har ett rockband är nog ovanstående ändå förklaringen jag aldrig kommer någonstans med mitt projektarbete. Jag slits mellan att vara sämst och bäst. Rädd för att blotta mina konstnärliga idéer för utomstående. Jag sliter i själva verket som ett djur, men det syns inte. Vad ska jag skriva i min loggbok? "Idag har jag funderat lite till.." Jag har för många idéer och för lite utrymme. Jag vet inte hur jag ska gå tillväga. Dessutom orkar jag inte ta visionen och göra den till verklighet. Det är så bekvämt att fundera ut olika visioner, även om det driver mig till vansinne. Jag kan inte sova för jag har för många idéer som är "omöjliga att sortera."

Förresten har jag inga modeller. Så kanske att jag kommer fråga er därute om ni vill hjälpa mig. Men det kommer inte ske förens 2045.

-VA? Snusar du?
-Nae... jag fest-snusar bara.
-Men varför snusar du nu?
-Livet är en fest!

hahahahaha! Mirre, han kan konsten att dra snygga repliker han.

Nu har jag suttit i en halvtimme och väntat på att en bekant ska komma hit och hämta en sak. Jag avstått från att laga mat, duscha, prata i telefon och titta på TV eftersom jag inte vill bli avbruten mitt i nått, och jag vill inte att jag ska fördröja hennes dag när hon väl kommer genom att jag måste titta till nått på spisen. 

Detta är ett fenomen jag ofta rutsätter mig själv för. Det är samma grej som att jag nästan alltid står påklädd i hallen en halvtimme innan jag ska bli hämtad av någon, bara för att jag inte vill att den personen ska få vänta på mig. Istället blir det alltid jag som får vänta. Det är samma sak som att jag ibland går till bussen en kvart innan bussen går, trots att det tar fem minuter att gå dit. Istället hade jag kunnat titta i affärer tio minuter eller skrivit ett arbete klart.

Jag gillar inte dethär peronlighetsdraget. Jag förlorar så himla mycket tid på det.

Idag sa min lärare att jag var bäst. Du gjorde det bästa i klassen, sa hon.
Det tar jag åt mig av, även om jag betvivlar denna lärarares kompetens.
Och även fast jantelagen finns så skriver jag det här, för jag är jäkligt glad över att för en gångs skull få vara bäst på någonting.

I förra inlägget hoppades jag ju att Hivesdokumentären skulle inehålla klipp från Gröna Lund den 31/8...

HELA PROGRAMMET KRETSADE RUNT DEN SPELNINGEN!
Aaah, shit vilket bra program det var. Fånflinet jag hade i en hel halvtimme alltså..
Say no more.

A, shit alltså! Satte mig nyss för att äta min egengjorda kycklingsallad och slår upp Falu Kuriren för att läsa. Och vem tittar upp på mig från TV- sidorna om inte självaste Howlin' Pelle! Det ska tydligen handla om The Hives idag på "Dom kallar oss artister" i SVT1. Ett helt program om bara dom! Gissa vem som ska se det? Tack kära skattebetalare, tack för att ni bidrar till public service!

"Få band gör så många konserter som The Hives under ett år. Ena dagen festival i Tyskland, nästa dag Gröna Lund och sedan vidare till Brasilien. Kontrasterna är stora." Så står det om programmet på tvplaneten.se. Hoppas att det är nått klipp från spelningen på Grönan, den var ju king!

Tur att jag öppnade tidningen, annars hade jag kanske gått miste om en hel halvtimme HIves-kunskap. Ojojoj.

Idag var jag förresten på Friskis. Då sa ledaren såhär "På fredag kör jag ett till pass, sen är jag ledig tills vårschemat kommer..blabla..."

VÅRSCHEMAT? Är våren 2008 ens slut? Hur fort får en termin gå? paniiiik...

Det är över. Jag försökte så länge jag kunde, men tillslut gick det inte en dag till. Hur kan det förväntas av mig att jag ska lyckas stå emot i all evighet? Det går inte, inte själv. DET GÅR INTE ATT VARA ENSAM I DEN TUFFA VÄRLDEN VI LEVER I! Jag tappade greppet om verkligheten och mig själv, jag är förlorad. Jag slår till mig själv med handflatan för att vakna men ingenting fungerar. Det är för sent. Det är över. Jag skaffade facebook.

Men jag är sist, och det är jag odrägligt nöjd över.

Idag kände jag mig som ett slo när jag gick i mjukisbyxor, finnigt ansikte och äckligt hår för att köpa godis. Då undrade jag om folk såg på mig som jag ser på de människor som ensamma köper lösgodis, har mjukisbyxor, finniga ansikten och äckligt hår på en lördagskväll. Då kände jag mig så himla felplacerad och dum. Dum i hela jävla huvudet för att tala klarspråk. Vem är jag att dra slutsatser om andra människor på grunden att de bär mjukisar och köper ett halv kilo lösgodis?

Nu sitter jag här med mitt lösgodis och känner mig dum. Ska snart ta fram min Ben & Jerrys och då kommer jag känna mig klyschig. Eftersom jag inte har nått speciellt för mig har jag tänkt ser dokumentären om Britney Spears på TV4 22.35. Det är bara det att TV4 råkar vara den enda kanal som inte verkar funka på våran TV just nu. Dåligt! Vad jag behöver är en ny DVD-box. Det är det bästa tidsfördriv jag vet, nästan. Därför ska jag börja se på Samuels Entourage-box snart. Precis vad jag behöver, en ny serie att bli besatt av.

Ilandsproblemen är totala.

Såhär i juletid har jag som enda bloggare exklusivt lyckats komma över min 6-åriga lillkusins önskelista. Den är rolig, så passa på och läs!

Åh, vilken flott torsdag! Kortdag i skolan, kupolen, shopping och första julklappen är inskaffad.

Sen! Har jag tillbringat kvällen på jazzklubb med massa superstiliga jazzgossar i vita skjortor och tweedvästar! Som spelade jazz på bästa sätt med trumpet och trombon och kontrabas och hela baletten. Det var härliga tider. Vid vårt bord satt en man som verkade lite lätt överförfriskad men som inte störde förutom de korta stunder han delade med sig av sina livsvisdomar av typen "Det enda man kan ångra när man blir gammal är livet".

Det var en härlig dag. Så ska en Torsdag spenderas!

Trots att vi är inne i en mörk period av året och de flesta går och blir deppiga har jag lagt märke till en yrkesgrupp som har trotsat mörkret och snarare har blivit gladare, mer skämtsamma och trevligare än de brukar vara. Busschaufförerna!

För det första är de alltid så trevliga när man går på bussen. "HEJHEJ" och ett stort smajl. Som om de är speciellt glada att se just mig. Sen har de allt oftare utnyttjat mikrofonen som finns framma i chaufförsbåset. Som förra veckan när min absoluta favoritchaffis lättade upp stämmningen i den smockfulla bussen genom att dra ett alla barnen skämt:

"Har ni hört denhära? Alla barnen satt på bussen, utom Mats, han fick ståplats"

Det tyckte jag var mycket roligt, vilket alla som var närvarande nog kan intyga. Ett annat exempel är när jag åkte hem idag, och bussen körde in på Östra Hamngatan för att släppa av den större delen av den feta folkmassan. Då sade chaffisen typ följande:

"Tack för ni stog ut, är det nån som vill ha mitt jobb?"

Detta var dock inte lika uppskattat som förgående skämt, det drog bara ner några fniss och inte många gapskratt. Men att hon kunde skämta om sin egen arbetssituation var ju ändå lite komiskt tyckte jag. Det fanns ett ljus i mörkret även för henne.

Buschaffisar alltså, dom kan konsten att lätta upp stämningen. Gör en insats, bli busschaufför!

Idag har jag, Emma Hulander, svarat i telefonen inte mindre än sju gånger. Då ska man ha i åtanke att det är extremt mycket om man jämför med alla andra dagar, då jag svarar i telefonen noll gånger, eftersom att svara i telefonen är en av de mest obehagliga sakerna jag vet. Ångest och panik. Det är detdär med att man inte vet vem det är som ringer. Om fem sekunder kommer jag prata med en människa, men jag vet inte vem. Är det nån jag känner? Är det nån jag måste kallprata med? Hur ska man reagera när man hör vem det är? Det finns så många val. Ännu värre är det om den som ringer vill prata med någon som är upptagen av toabesök, är utomhus eller allmänt bortblåst precis i den stunden den behövs för att prata med den som är i andra ändan av tråden. Pinsamt. Typ:
"MAMMAA...MAMMAAAA???"
Inget svar. Då måste man säga "eeh, jag vet inte vart hon har tagit vägen, hehe..." pinsam tystnad.
JOBBIGT!

Men idag svarade jag i telefonen sju gånger, och jag lever än. Jag kanske håller på att bryta en vana, finally!

I skolan är det chill. Behövde inte gå dit igår. En lektion idag. En lektion imorgon som börjar halv två. Inga lektioner på Torsdag. Känns överkomligt, jag kommer nog överleva även denna vinter.

Idag var jag på vårdcentralen för att bli uppslajsad. Opererad, ett unikt kirurgiskt fall; det är vad dom kallar mig inom läkarkåren.
Eller så skulle jag bara ta bort ett födelsemärke. Men det kändes som att jag skulle dö när den stora, bryska, tyska läkaren la ett skynke med ett hål för ryggen över mig. Och kallade på en sköterska som skulle hjälpa henne med "ingreppet". Och bedövade mig. Okej, lokalbedövning men det är det mesta jag någonsin fått. Sen började hon skära och klippa och skrapa eller vadfasen hon gjorde. Hon berättade inte så mycket mer än "nu börjar jag". Det lät som när man är hos tandläkaren och denne skrapar bort sten från tänderna, vet ni? Jag kände iallafall ingenting, men ljudet gjorde mig lite skraj. Sen sydde dom ihop mig och plåstrade om det lilla såret. Jag var mycket imponerad över att jag knappt kände någonting alls och hur bra det hade gått. Då satte jag mig upp och tittade på det lilla bordet med läkarnas redskap. Då blev jag lite rädd för vad dom egentligen hade gjort.
Det var rena rama blodbadet (okej, det var bara kanske 7 bommulstussar med blod på), jag som inte ens hade tänkt tanken att det skulle blöda överhuvudtaget! Det var ju dumt och lite konstigt av mig. Om någon skär i en är det klart man blöder liksom. Sen såg jag en liten, liten burk med vätska i. Jag insåg att snart kommer mitt födelsemärke som jag har haft hela livet ligga i en liten burk med vätska påväg till ett labratorium. Då blev jag återigen lite rädd. Galna vetenskapsmän ska hålla sig borta från mina kroppsdelar, oavsett om de är bortskurna eller ej.

Fräscht.

Nu sitter jag iallafall här och tycker lite synd om mig själv samtidigt som jag är ganska imponerad över att jag inte svimmade. Det sticker på ryggen, det kommer nog göra ont om ett tag. Stackars mig. Jag ska nog trösta mig själv med lite glögg och en bra film. Om det går någon.