emmahu

Idag var jag på vårdcentralen för att bli uppslajsad. Opererad, ett unikt kirurgiskt fall; det är vad dom kallar mig inom läkarkåren.
Eller så skulle jag bara ta bort ett födelsemärke. Men det kändes som att jag skulle dö när den stora, bryska, tyska läkaren la ett skynke med ett hål för ryggen över mig. Och kallade på en sköterska som skulle hjälpa henne med "ingreppet". Och bedövade mig. Okej, lokalbedövning men det är det mesta jag någonsin fått. Sen började hon skära och klippa och skrapa eller vadfasen hon gjorde. Hon berättade inte så mycket mer än "nu börjar jag". Det lät som när man är hos tandläkaren och denne skrapar bort sten från tänderna, vet ni? Jag kände iallafall ingenting, men ljudet gjorde mig lite skraj. Sen sydde dom ihop mig och plåstrade om det lilla såret. Jag var mycket imponerad över att jag knappt kände någonting alls och hur bra det hade gått. Då satte jag mig upp och tittade på det lilla bordet med läkarnas redskap. Då blev jag lite rädd för vad dom egentligen hade gjort.
Det var rena rama blodbadet (okej, det var bara kanske 7 bommulstussar med blod på), jag som inte ens hade tänkt tanken att det skulle blöda överhuvudtaget! Det var ju dumt och lite konstigt av mig. Om någon skär i en är det klart man blöder liksom. Sen såg jag en liten, liten burk med vätska i. Jag insåg att snart kommer mitt födelsemärke som jag har haft hela livet ligga i en liten burk med vätska påväg till ett labratorium. Då blev jag återigen lite rädd. Galna vetenskapsmän ska hålla sig borta från mina kroppsdelar, oavsett om de är bortskurna eller ej.

Fräscht.

Nu sitter jag iallafall här och tycker lite synd om mig själv samtidigt som jag är ganska imponerad över att jag inte svimmade. Det sticker på ryggen, det kommer nog göra ont om ett tag. Stackars mig. Jag ska nog trösta mig själv med lite glögg och en bra film. Om det går någon.