emmahu

Idag har jag, Emma Hulander, svarat i telefonen inte mindre än sju gånger. Då ska man ha i åtanke att det är extremt mycket om man jämför med alla andra dagar, då jag svarar i telefonen noll gånger, eftersom att svara i telefonen är en av de mest obehagliga sakerna jag vet. Ångest och panik. Det är detdär med att man inte vet vem det är som ringer. Om fem sekunder kommer jag prata med en människa, men jag vet inte vem. Är det nån jag känner? Är det nån jag måste kallprata med? Hur ska man reagera när man hör vem det är? Det finns så många val. Ännu värre är det om den som ringer vill prata med någon som är upptagen av toabesök, är utomhus eller allmänt bortblåst precis i den stunden den behövs för att prata med den som är i andra ändan av tråden. Pinsamt. Typ:
"MAMMAA...MAMMAAAA???"
Inget svar. Då måste man säga "eeh, jag vet inte vart hon har tagit vägen, hehe..." pinsam tystnad.
JOBBIGT!

Men idag svarade jag i telefonen sju gånger, och jag lever än. Jag kanske håller på att bryta en vana, finally!

I skolan är det chill. Behövde inte gå dit igår. En lektion idag. En lektion imorgon som börjar halv två. Inga lektioner på Torsdag. Känns överkomligt, jag kommer nog överleva även denna vinter.