emmahu

Så sjunger man på studenten. Den låten har jag ända sen jag var liten förknippat med lycka och framtid. Nu är det inte långt kvar tills jag får sjunga den igen, till mig själv denna gång. Det är jag som har en ljusnande framtid! Det är bara det att nu när det äntligen är dags; studenten och det stora steget ut i livet, vill jag inte. Jag kommer inte överleva en dag utan skolan. Det är trots sina brister så perfekt. Man har sina rutiner som man följer och man känner till allt som händer och man trivs, trots allt, ganska så bra. Dessutom har jag den bästa klassen jag någonsin har haft! Jag vill inte skiljas från dem. När jag på nyårsnatten pratade om denna ångest med en vän som varit i min situation förstog jag dock att det inte är meningen att det ska vara lätt. Dessutom fick jag veta att det bästa man kan göra är att umgås så mycket som möjligt samt ta vara på den sista terminen tillsammans. Jag glömde bara att fråga hur man egentligen gör det.

Jag har dessutom min andra familj i skolan. Vi ses sju dagar i veckan, äter, handlar, åker på chartersemestrar och lever tillsammans. Jag står inte ut med tanken på att jag snart inte kommer kunna få min dagliga dos av Bräl-kramar eller känna på Lajsas smilgropar. Förhoppningsvis och troligtvis kommer denna vänskap inte ta slut bara för att skolan gör det. Risken är dock befintlig och då vet jag inte vad jag skulle göra. Det kommer säkert bli så att alla flyttar till Stockholm, London, Malmö, Barcelona och vaddetnuheter. Där skaffar sig alla nya vänner, relationer, fina utbildningar och jobb och glömmer så sakterligen bort att de en gång hade en vän som hette Emma Hulander. Hon sitter fortfarande kvar i Falun för hon hade ingen plan för sitt liv.

För det är en annan dålig sak med att ta studenten. Folk frågar hela tiden, allt mer frekvent, vad min plan är. "Vad ska du göra med ditt liv, då?". "Vad vill du bli då?". JAG VET INTEEE! Sluta fråga, jag får ångest och panik. Jag har inte utformat någon plan, jag har för många och inga idéer på samma gång. Jag är inte det minsta rädd för att jag inte vet vad jag vill arbeta med. Det kommer komma av sig självt, det vet jag, bara man har tålamod. Men vad gör man fram till dess? Och hur länge måste man vänta? Vart ska jag göra av mig själv? Hjäälp! Det är så skönt att bo här hemma, men det ser kanske lite konstigt ut när man är 30 och fortfarande in har lämnat boet. Jag skulle dö av att bo själv i en främmande stad, det är iallafall en sak jag har kommit fram till.

Jag vill ha studentveckan med allt vad den innebär. Fina kläder, totalt firande, uppmärksamhet, sommarlov, presenter, folk, bal och gärna fint väder. Sommarlov! Sen kan det väl räcka? Sen kan man väl få komma tillbaka efter 10 veckor och umgås och vara bekymmerslös? Inte? Nähä. För inte allt för länge sedan pratade vi om livskriser på psykologin. En av en människas många livskriser sker ofta när man tar ska sluta skolan. Jag har redan kommit in i den. (Glöm ej att man har ensamrätt på sina kriser).