Att bryta mönstret.
Idag är jag hemma i Falun för att fixa ett pass och hämta grejor.
Jag har varit hemma i ca. två timmar och jag är redan less som fan.
Jag orkar inte med det, man måste vara beredd på omvändningen, och det var jag inte, och är det inte.
Att komma från ett ställe med människor överallt som skrattar och stojar och lyssnar på musik och leker, till ett tyst hus- det är riktigt obehagligt.
Jag menar förstås inte att jag inte trivs hemma, bara det att jag inte vill vara här just nu. Jag vill vara bland mina vänner på gården.
När man kommer hem är det tyst, man har inget att göra och man blir lätt ledsen och upprörd över saker som händer runtom en. På stiftsgården lever man i sin lilla glasbubbla, utan nästan någon kontakt med omvärden.
Men det är nästan det som är det bästa av allt. Men sen när man kommer ut ur glasbubblan, då blir det en obehaglig chock. Jag vet inte hur jag ska uppföra mig.
Det kanske låter som en överdrigt, men jag menar det verkligen. Jag vet inte vad jag ska ta mig för.
Jag har varit hemma i ca. två timmar och jag är redan less som fan.
Jag orkar inte med det, man måste vara beredd på omvändningen, och det var jag inte, och är det inte.
Att komma från ett ställe med människor överallt som skrattar och stojar och lyssnar på musik och leker, till ett tyst hus- det är riktigt obehagligt.
Jag menar förstås inte att jag inte trivs hemma, bara det att jag inte vill vara här just nu. Jag vill vara bland mina vänner på gården.
När man kommer hem är det tyst, man har inget att göra och man blir lätt ledsen och upprörd över saker som händer runtom en. På stiftsgården lever man i sin lilla glasbubbla, utan nästan någon kontakt med omvärden.
Men det är nästan det som är det bästa av allt. Men sen när man kommer ut ur glasbubblan, då blir det en obehaglig chock. Jag vet inte hur jag ska uppföra mig.
Det kanske låter som en överdrigt, men jag menar det verkligen. Jag vet inte vad jag ska ta mig för.
Kommentarer
Trackback
