emmahu

Idag var jag hos doktorn. Det finns få saker som jag tycker är så tryckande och irriterande som att sitta i ett väntrum.
Knäpptyst. Någon som knäcker fingrarna, man rycker till när någon mot förmodan säger någonting. Folk läser Svensk Damtidning från 1999 för att få tiden att gå. Allt, allt, är gjort av plast i vänrum. Tråkigt material! Plastpapperskorgar, plastgolv, plastblommor, plastskoställ, plasttofflor. Färgerna. Pastellblå, aprikos, ljusljusrosa, allt ihopmixat i en väldigt steril miljö. Alla ser förhoppningsfulla ut när en dörr till ett undersökningsrum öppnas, för att kanske, kanske är det min tur att slippa detta kala väntrum. Nähänä, det var bara en medelålders sköterska med sin rosa matlåda i plast och förra årets ecco-sandaler som var påväg mot personalrummet. Vilken osis.

Sen iallafall, när man är klar kan man tycka lite synd om sig själv, köpa kakor och skippa sista trekvarten av Samhällskunskapen för att åka hem och dricka te och äta mackor istället. Det har man ju förtjänat, när man var så duktig på vårdcentralen! Trycka i sig fyra kakor av de nio i paketet och må lite illa sen. Det är fina tider det!

Nu sitter jag här och lyssnar på Tom Waits. Nu får ni inte bli helt till er och tänka: Vad hände med Emmas Hives-mani?
Den är absolut inte borta. Det är närmare bestämt Pelle själv som tipsade om Tom Waits, och det är vi tacksamma för.
Jag börjar nästan, nästan gråta för att det är så skört och fint. Såhär sjunger han:


Fan vad fint.