emmahu

Jag ligger på sofflocket och stirrar ut i regnet och lyssnar på drömsk musik och känner mig som om jag är med i en klyschig film. Härliga tider!

Men jag funderar också på allt som jag kommer sakna om en månad. Tryggheten och alla vanor som jag är så himla van vid i skolan nu. När jag kommer in i entrén är det som om man kommer hem, man är lika hemma där. Hittar i alla skrymslen som i sin egen ficka. Och jag vet vad jag gör och jag gör det bra. Ingen uppgift är för omöjlig, och man vet vad som krävs och förväntas av en. Det är min vardag, mina rutiner!

Jag kommer sakna kicken jag får när den smartaste och mest respektingivande människa jag någonsin träffat, Ove, säger till mig att jag gjorde nåt bra, eller att jag skrev skitbra. Att få komplimanger av honom är högst eftersträvansvärt, men jag tror att jag har fått min sista. Det känns redan tomt. Bara att inte få prata med sina favoritlärare ibland kommer att vara jobbigt. Att Peter kommer och frågar hur det är. Att Håkan anförtror en hemlisar. Allt som inte verkar mycker för världen men som egentligen betyder grymt mycket.

Och kära, kära sal 115. Vad ska jag göra utan dig? Vart ska jag nu hänga när jag vill lyssna lite på radio och klippa i vi föräldrar? Och provdocks-rumpan som aldrig lämnades tillbaka till JC, vad ska bli av den? Vem ska fnissa åt Stonie och vara evigt tacksam till Carina för allt hon har hjälpt till med? Inte jag iallafall, för jag kommer inte vara där.

Men mest av allt kommer jag sakna att inte få träffa min kära hv-familj varje da, men det vill jag inte ens tänka på för då tror jag att jag kommer börja gråta på en gång. Det är så sorgligt att jag på riktigt får ont i hjärtat.