emmahu

Jag tycker ibland att jag lämnar ut mig själv ganska mycket på den här bloggen. Säger lite för mycket ibland. Tänker inte på att folk läser. Tänker inte på att jag väcker frågor som kommer som brev på posten sen, i sms eller i samtal. Skriver först, tänker sen, orkar inte ändra, tänker att det inte spelar någon roll.

Men sen kommer jag på att när jag skriver till exempel att allting får ett rosa skimmer av ett sms så undrar några vad det handlar om. Någon kanske blir sur, någon kanske tror att det handlar om den fast det handlar om någon annan. Falska förhoppningar eller något annat. Jag tänker inte på att om jag skriver om någon så kan den människan faktiskt ganska enkelt läsa det. Det är lite läskigt när jag väl kommer på det.

Inte för att överdrivet många läser det här. Men det är ändå farligt att skriva lite av sanningen men inte allt. För det väcker frågor som jag inte alltid vill besvara. Och vissa drar felaktiga slutsatser. Då kan det tyckas onödigt att skriva någonting alls, men jag måste! Jag måste skriva det som jag känner just för stunden och jag orkar inte alltid tänka på konsekvenserna. Jag måste också fortsätta med den här bloggen trots att den egentligen är ganska värdo för att jag måste få formulera mig och skriva annars blir jag uppäten innifrån.

Det var bara det jag hade på lilla hjärtat.